Vissa människor har bett om en liten uppdatering om hur jag mår och hur den här graviditeten går, så jag tänkte att en snabb incheckning i Young House Life skulle vara kul. Det korta svaret är att jag är så exalterad över den här lilla bullen (liksom John och naturligtvis Clara, som berättar för alla som lyssnar att hon kommer att bli storasyster). Burger verkar ambivalent vid det här laget, men jag är säker på att när ett barn med klibbiga händer som tappar smulor kommer han att bli upprymd också.
Det tog mig lång tid att känna mig redo att bära ett barn igen (mer om det här ), och det tog oss längre tid att bli gravida den här gången än förra gången, men under den tiden känns det som att saker och ting har förändrats – på ett långsamt men väldigt sött sätt. Jag är mycket mer tillfreds med tanken på att vara gravid än jag trodde att jag någonsin skulle kunna vara (för några år sedan fick det konceptet mig att kvävas av ångestfyllda tårar). Så när folk frågar mig hur jag visste att jag var redo att försöka igen efter en så traumatisk förlossning, är det ärliga svaret verkligen att med tiden överdrev mina känslor av spänning och hopp dessa känslor av skräck och rädsla. De är fortfarande där, men de är inte alls lika stora och skrämmande som de en gång var. Så mitt råd skulle vara att vänta och se om rädslan någonsin uppvägs av glädje, spänning eller hopp och det kan vara ett bra tecken. Det hände verkligen inte över en natt för mig (Clara blir nästan fyra när den här ungen kommer) men jag är äntligen på den plats jag hoppades att vara en dag. Jag är upprymd. Jag är tacksam. Och jag är redo för denna galna åktur, även om det kan vara nagelbitande ibland.
När det gäller det fysiska så känner jag sparkar som omedelbart får mig att le, och min energinivå tycks också öka igen, åtminstone för tillfället, vilket är riktigt skönt. Enligt läkarna, som har noga koll på allt, mår både bullen och jag bra, vilket är fantastiskt och ack så tröstande att höra. Ärligt talat, bara att känna en spark här och där får mig att andas ut, så även om jag fortfarande har att göra med en ganska irriterande heldagssjuka, känner jag mig i allmänhet bara tacksam över att ha en hälsosam bulle. I den goda nyhetskolumnen i Barfyville är det inte så allvarligt som det var (utan att bli för grafiskt kastar jag förmodligen mina kakor runt 30 % mindre än jag gjorde för några veckor sedan, även om jag fortfarande springer på toaletten flera gånger om dag) så jag känner att det sakta kan börja avta. Det slutade vid cirka 17 veckor med Clara, så även om jag nyligen har passerat det märket, hoppas jag att det om ytterligare en vecka eller två bara kommer att slå av som en switch, vilket är vad som hände förra gången.
När det gäller att ta reda på könet, tack vare att kontoret är stängt för Thanksgiving, måste vi vänta en vecka till, så vi får inte veta det förrän i början av december – men så fort vi gör det (och vi berättar för våra vänner och familj) ) vi kan inte vänta med att dela nyheterna med er och börja fundera på barnkammare! Åh man, bara att skriva det gör mig upphetsad. Jag gör samma sak som jag gjorde när jag var gravid med Clara, vilket är att jag kommer att se ett datum för något (som ett utgångsdatum på mjölken eller ett datum för när en film kommer ut i en reklamfilm) och om det är efter ultraljudsdatumet i december säger min hjärna Wahoo! Vi borde veta vad den här bullen är då! Naturligtvis har den här bebisen redan varit ökänd för att inte ge teknikerna ett tydligt grepp om saker de behöver under ultraljud (när de vill ha mätningar av vissa områden har jag behövt göra jumping jacks, rulla fram och tillbaka och springa ner i korridoren – ibland även då bara för att höra nej, det fungerade inte). Men vi har aldrig lämnat utan att äntligen få det vi behövde till slut, så jag hoppas att bullen kommer att samarbeta och att vi (så småningom) får ett klart skott.
Så det är ungefär alla nyheter jag har för er. Tack för att du frågade hur jag mår och gav olika illamåendetips (jag har testat praktiskt taget alla utan resultat, men det var trevligt att ha olika förslag att utforska). Och tack för alla lyckönskningar och vänliga ord om denna graviditet. Det är verkligen fantastiskt att bära runt en liten bebis i magen, och när tvivel eller rädsla smyger sig på är det skönt att kunna påminna mig själv om att så många människor där ute skickar så goda tankar i vår väg.
