Under åren jag tjatat om husgrejer får jag ibland frågor om min familj. Hur många syskon jag har, hur jag växte upp, etc. Jag säger alltid att det var en lite otraditionell barndom... på bästa möjliga sätt. Jag är uppfostrad av min mamma och pappa, som separerade när jag var väldigt ung (några år efter att min yngre bror Daniel föddes) så vi hade bara två hus och studsade glatt mellan dem.
Jag minns när ett barn i skolan en gång retade mig för att jag hade skilda föräldrar och jag satte det jag har två hus och du har bara ett och jag får dubbelt så mycket som semesterpresenterna. När jag ser tillbaka var det ett ögonblick av rent geni. Haha. Inget mer retsamt.
Jag växte också upp med min halvbror Adam, som föddes efter att min pappa gifte sig med min styvmamma Nina ett tag senare (han var 11 år yngre än mig). Du kanske kommer ihåg honom från hans cameo in det mest pinsamma ögonblicket som någonsin fångats på film när jag var 17.
Men jag säger alltid att jag är den äldsta av fem – och den enda tjejen. Så var passar de andra två in? Jo, min moster Kay Kay (som vi kärleksfullt kallar min mammas syster) och hennes två söner som heter David och Darius flyttade faktiskt in hos oss när min bror och jag var väldigt unga (min bror var 3 och jag var 6). Min mamma är ett av sju barn, och medan många av mina mostrar och farbröder bodde närmare, bodde faster Kay Kay och hennes barn i Maryland, så vi fick inte träffa våra kusiner så ofta, som var 2 och 4 kl. tiden när de flyttade in... vilket bara var en av ungefär en miljon anledningar till att vi var SÅ glada över att de skulle flytta in hos oss.
Min moster hade diagnostiserats med en sjuklig sjukdom som heter multipel skleros, så att fostra oss alla fyra under samma tak med min mamma var ett sätt som min mamma kunde hjälpa min faster och även ett sätt som min faster kunde hjälpa oss på. Min mamma är advokat, och på den tiden arbetade hon av sig bullarna för att bli partner på sitt företag, så hon kom ofta hem sent. Så det var fantastiskt att komma hem till min moster efter skolan, och de flesta kvällarna lagade hon middag till oss och hjälpte oss med läxorna. Det var typ ett galet hus med fyra barn så nära i ålder (fyra barn födda inom fem år), men att växa upp med dem gjorde mig ärligt talat till den jag är idag. Här är min moster Kay Kay med mig och min kusin David i poolen när vi var små. är hon inte vacker?
Min moster skrattade alltid. Hon var den trevliga medan jag, som är den äldsta av alla pojkar, stolt bar min titel som chefen. Min bror var den smarta, min kusin Darius var den roliga, min kusin David var den galna och min mamma var den strikta. Så du kan gissa att när det gällde att fråga en vuxen om vi kunde göra något ... ja, vi brukar fråga min moster före min mamma.
Det var ett udda lite dårhus, men det var vårt dårhus och vi älskade det. Så när folk frågar mig hur många syskon jag har brukar jag bara säga att jag är den äldsta av fem och den enda tjejen. Men för de som har tid för mer detaljer förklarar jag att min summa inkluderar en bror, en halvbror och två kusiner som växte upp under ett tak med oss som om de vore våra bröder. Vi har haft alla möjliga äventyr genom åren – från att bygga fort i skogen till episka sockkamper (fråga inte) och karateturneringar i New York City (det är Darius till vänster, jag bredvid honom, Daniel tvåa från höger , och David till höger). Vi sparkade lite byte den dagen.
Min moster kämpade med sin multipel skleros som en mästare. Alltid leende och skämt. Jobbar alltid hårt för att hålla sig mobil. Först gick hon med käpp, sedan rullator, sedan rullstol och de senaste tio åren eller så har hon varit sängliggande. Hindrade henne inte från att le (framför allt när vi fastnade Burger eller Clara i hennes säng – det fick henne alltid att fnissa). Den starkaste, modigaste och sötaste kvinnan jag känner.
Igår gick hon bort. Det var en väldigt sorglig dag. Så även om det här kanske låter som ett tråkigt inlägg, skrev jag det för att jag alltid velat komma ihåg hur fantastiskt och livsförändrande det var att växa upp med en så fantastisk kvinna i mitt liv. Och jag vill att Clara någon gång ska kunna läsa om sin storefaster Kay Kay. Hon kunde lysa upp ett rum då, och när jag tänker på henne nu får jag ett leende på läpparna. Bara att föreställa oss oss alla samlade runt frukostbordet fyller mig med nostalgi.
Vi kommer tillbaka i eftermiddag med lite vanliga gör-det-själv-relaterad mat. Under tiden får du gärna berätta/ringa/sms:a/maila/skypa de du älskar. Familjen är en sådan välsignelse. Och jag är så tacksam för den jag fick.
